Gamla Östersund

Badhusparken

”….Då det icke kan komma att dröja så synnerligen länge innan staden får ett badhus mera centralt beläget och på grund av den förorening som kloakerna åstadkommer av vattnet vid Badhusparken, så kan namnet Badhusparken i orienteringssynpunkt bli missvisande. Vi föreslå därför att nuvarande namnet byts ut mot SJÖPARKEN!”

Det här var ett förslag till Stadsfullmäktige den 15 november 1923. Det skulle dröja femton år innan det nya badhuset stod klart på Rådhusgatan och Badhusparken fick tills vidare heta Badhusparken och gör det än idag. Någon som har något nytt förslag? Men varför namnet Badhusparken?  Om man är nyinflyttad Östersundsbo så måste det väl ändå bli lite förvirrande. För här finns ju ändå inget badhus?

Från allra första början gick strandlinjen mycket längre in. Ja, nästan uppe där Strandgatan går idag. Den lilla plats där man då kunde gå ner mot Storsjön kallades för Sjötorget.  Fram till mitten av 1800-talet låg där stadens äldsta tvättstuga. Man kunde även få sig ett ”renande” bad där. När sen järnvägen byggdes vid slutet av 1870-talet, revs de närliggande husen (tvätt- och badstugan med) och man började schakta och fylla ut marken mot sjön.

Det fanns en önskan från befolkningen om ett ha ett badhus i staden, vilket ledde till att år 1881 stod det första riktiga badhuset där. Badhuset var delvis byggt på pålar i sjön och var ett kall- varmbadhus, med varma sittbad, finsk bastu och dusch. Och ville man bada och simma så gjorde man det i Storsjöns ”varma vatten” inom det av pålar inbyggda delen. Marken omkring och framför badhuset fylldes på av grus och schaktmassor och sakta men säkert bildades en liten udde mot Frösön.

Året 1889 brann en hel stadsdel (Myran – Storgatans södra del) ner i Östersund. Hela 16 gårdar med 20 bostäder och 18 uthus mm följde med lågorna. När man rensade upp efter branden samlade man schaktade man allt bråte ner mot Sjötorget och härmed växte området snabbare till det hur det ser ut idag. När man väl hade jämnat ut marken, planterat gräs, träd och buskar hade staden plötsligt en ny park – Badhusparken!

Badhusparken utvecklades genom åren. 1903 byggdes en musikpaviljong och kort därefter tillkom en fontän. På helg- och söndagarna gjorde människor ifrån alla samhällsklasser utflykter runtom i parken. Söndagen var för övrigt den enda lediga dagen i veckan. Helgdagarna förr i tiden var ju någonting extra och spatserandet runt Badhusparken fick en mer högtidligare inramning eftersom det så gott som alltid strömmade levande musik (oftast från en mindre blåsorkester ur I5.s musikkår) från paviljongen. Man kan idag bara tänka sig ljudmattan från blåsorkestern blandat med tjuten från ångbåtarnas visslor (fler än tio ångbåtar kunde ibland gå ut från hamnen). Tala om nostalgimys…

I oktober 1921 avtäcktes ett konstverk som skulle hyllas, kritiseras och diskuteras i åratal efteråt. Det var Olof Ahlbergs staty ”Far och son” som kom till Badhusparken. De flesta var nog nöjda och stolta, men en del kritiker menade att ”Fadern håller ju i sonen på ett felaktigt sätt! Barnet kan ju ramla ner!”  Det som ändå diskuterades mest var ju att fadern var helt naken. Många ”ärbara kvinnor” vågade helt enkelt inte titta på statyn. Och de som gjorde det riskerade att visa sina rodnade kinder. En handlare i staden ville rädda alla dessa ”chockade ”kvinnor och kom med förslaget att man kunde ju sy på ett par vadmalsbyxor på statyn.  Om ni tittar riktigt noga på konstverket, så ser ni att förslaget inte gick igenom.

Badhuset då?  Badhuset hade som sagt en kallbadsdel och en varmbadsdel. Besökte man varmbadsdelen fick man krypa ner i varma karbad på upp till 55 grader. Därefter blev man av badhusets tvätterska (om man ville) intvålad, renborstad och rensköljd. Man hade olika öppettider för män och kvinnor. Och detta visades genom flaggning. Blå flagga för män och vit för kvinnor. Det var också 20 öre billigare för tjänstefolk och arbetarefamiljer. Att nyttja badhuset var alltså inte enbart en lyx för det högre samhällsskiktet.

Ida Larsson skriver i sin dagbok:

Fredag 29 september 1905

På eftermiddagen kom Brita och hämtade mig. Och då gick vi till badhuset och badade. När vi hade badat så gick vi på Storgatan och köpte karameller.

När det var isfritt utnyttjades kallbadet (Storsjöns vatten) ofta till att bedriva simskola. Östersunds simsällskap (bildat 1913) lyckades ett år få ihop bidrag, så att alla folkskolebarn i hela Östersund fick fria bad och simskola.

Från 1920-talet blev vattnet runt Badhusparken allt sämre och sämre p.g.a. föroreningen från stadens kloaksystem. Det gamla badhuset var också både slitet och ansågs för litet och omodernt.  Nu började man utreda frågan om att bygga ett nytt badhus som kunde kombineras med en gymnastikhall längre upp i staden. Och 1938 stod det nya badhuset klart på Rådhusgatan 54 (Mitt emot Södra Skolan). Samma år revs det gamla badhuset.

Något som är värt att nämna är att när man i Östersund skulle utreda om att bygga ”den nya kyrkan”, kom faktiskt förslaget om att bygga den i Badhusparken! Man kan undra hur det hade sett ut?  Parken hade då troligtvis fått ett nytt namn. Törs vi gissa på Badhuskyrkparken?

Jim Hedlund

Redema

Redema